För tionde gången samma läsår sitter jag i ett SIP-möte med socialtjänst, BUP, förälder och skola (SIP = samordnad individuell plan, reds. anm.). Vi följer upp vad som hänt sedan sist. Har eleven med neuropsykiatriska funktionsvariationer och stora problem med våldsamt beteende fått någon behandling?

Nej, fortfarande inte. Ett helt år har gått med dessa sammanträden. Föräldern är trött och har tappat allt hopp om att denna församling av experter ska kunna tillföra något konstruktivt i det kaos som finns.

Inget har blivit av. Inga insatser från habilitering, eftersom tröskeln in i deras insatser går via obligatoriska kurstillfällen som föräldern inte förmått få in i sitt tajta dagsschema. Socialtjänsten har inte hittat rätt former för familjeinsatser. Boendesituationen är oförändrad, arbetssituationen likaså. Våldsamheterna skapar ett förakt och en social isolering runt om. På hemgården blir barnet utsatt och utsätter. Detta förhärdar en att tåla våld. Våldet blir det allenarådande språket med vars hjälp allt i livet hanteras.

Så vad händer? Medicinering sätts in och det våldsamma beteendet fortsätter. Skolpersonalen får sina smällar, de riskanalyserar och lär sig att förutspå och avleda. Andra elever får ibland smaka på våldet och lär sig att gå undan. Skolan organiserar om och skapar enskildhet för att öka trygghet för alla involverade. Skoldagarna går med vetskap om att aggressiviteten finns där och kan blossa upp snabbt. Måndagsmorgnar startar ofta med redogörelser över incidenter under helgen.

Oftast är skolan en trygg plats med struktur, tydlighet och förutsägbarhet samt människor som vill en väl. Mycket har blivit bättre i skolans organisatoriska och sociala miljö med främjande och förebyggande värdegrundsarbete. Men när organisation och tydliggörande pedagogik inte räcker, som för elever med ett extremt aggressivt beteende, faller mycket mellan olika myndigheter.

I mitt arbete ser jag att vi i dag har en ökning av elever med ett våldsamt beteende. Det jag också ser är att svårigheterna har blivit mer komplexa. Nu arbetar vi med utmanande kombinationer av neuropsykiatriska och socio-emotionella variationer. När svårigheterna är stora har vi bråttom att vända utvecklingen. Enbart skolans insatser räcker inte! Behandlingar inom vården och socialtjänsten behövs. Att inte vända ett aggressivt beteende blir kostsamt i längden både för personerna och för samhället.

Jag vill att våldsamma barn tidigt får skräddarsydda behandlingar. Jag önskar att antalet behandlingsplatser för barn och ungdomar ökar markant, för det är helt uppenbart att de nuvarande inte räcker. Jag tror att trösklarna till dessa behandlingar behöver vara lägre så att barnets behov inte stjälps av att stödet från föräldrarna inte räcker till. Tillsammans behöver vi vända utvecklingen, och adekvat vård är nödvändig för dem som behöver bryta från det aggressiva beteendet. Vi kan inte straffa bort våld. Vi behöver vaccinera med kunskap, gemenskap och med samarbete!

Text: Raija Ikonen, rektor på Enbacksskolan, en grundskola i Tensta